»Dig slogo på en gång, med bödelns jern, Barbar,
som Galliens plågoris och verldens häpnad var.«
och sedan detta uttryck af den rättrådige Domarens lefnads-vishet:
»Svag är den makt, som når till gerningar allena;
Stark den, som äger sätt, att deras ursprung rena;
och denna tanke blott: det gifs en rättvis Gud;
är mer än Solons lag och Numas hundra bud.
—————————
Uti Bloms prosaiska skrifter röjer sig, liksom i hans Skaldestycken, en sällan hunnen förmåga att uppfatta det ämnets egenheter som han behandlar. Hans Tal öfver Schröderheim, vid inträdet i denna Akademi, uppdagar företrädesvis en sådan förmåga. Denna mästerliga teckning, den är icke af den snillrike och djuptänkte Blom allena, sådan man var van att finna och älska honom: nej! så hade han uppfattat föremålet och blifvit lifvad deraf, att man vill igenfinna Schröderheim, beskrifven af sig sjelf. Det var dock en synnerlig skiljaktighet uti dessa begge utmärkta mäns lynnen, yttre liflighet och allmänna lefnads-förhållanden. Schröderheim såsom Snille, Litteratör och Embetsman, uppfattas sant och naturligt af den inom samma områden fullbildade konst-domaren, och det förvånar ingen. En träffande likhet i de målande dragen: den öfvertygande styrkan i beskrifningarna om Schröderheims talanger som Embetsman — lifligheten och behaget i det helas sammanhållning, ostörda af det djupa allvar
