en del af hans lefnadshändelser oemotståndeligen framkalla; i allt detta har snillets genomträngande blick att kalla till sitt biträde tillämpningen af egen förmåga och erfarenhet.
Men, när Schröderheim, själen i hofvets nöjen, tecknas med detta drag: man får icke säga att Schröderheim befann sig der nöjet var, utan tvertom; skulle man icke snarare tro att en af de behagens Döttrar, med eldighet och en lättväckt känsla, som på den tiden utgjorde hofvets prydnad, på duken utkastat bilden af en älskling, hvars umgänges-behag intagit henne, än att den vore af en man, obevandrad i hofvets salar, sjelf utmärkt af ett mer än vanligt allvar? Blom säger, att i Schröderheims umgänge låg en tjusningskraft som besegrade äfven det kallaste lynne. Detta var icke Bloms lynne; men innanför allvaret bodde en liflig bildnings-förmåga och ett känslofullt hjerta, som naturligen förklara hvad eljest förblefve en gåta. Och slutligen framställer han Schröderheim, i ett tillstånd under tarfligheten, prydande sin hydda med den enda rikedom som ej kunde beröfvas honom: minnet af sina förtjenster. Sjelf förde han sin farkost mest i lugna skär, eller med säker hand i hafvets bryn, utan att förlora stranden ur sigte: häftiga framåt drifvande vindar nådde honom lika litet som motgångens våldsamma stormar, och i synnerhet på den tid han beskref den märkvärdiga mannens öde, som slutligen så hårdt träffades af sådana
