skakningar, var han utan all egen kännedom deraf; men likväl mild och skonande, på samma gång som djupa läror i det ädlaste språk, och varnande vinkar af uttrycksfulla bilder, uppenbara en sanning och styrka, som man ville föreställa sig vara den egna erfarenheten allena förbehållen.
Vid ett annat högtidligt tillfälle — liksom hade ödet velat tillreda en särskilt offerfest — då det blef Bloms lott att, som Akademiens Direktör, här emottaga Lindblom. — Talare öfver Lehnberg — är det hans hjerta som är hårdast pröfvadt, och man intages af stridiga känslor, tveksam om företrädet, ömsom nedböjd, och deltagande i den milda utgjutelsen af sorgen, ömsom upplyftad och eldad af den genomträngande liflighet hvarmed vännen ryckes från sin saknad, och tanken från allt förgängligt, vid erinran om denne Mästare, hvars mäktiga anda redan i sitt försök tillvann honom ett odödligt beröm, och underhöll det i en oafbruten fortgång, så länge hans röst höjde sig att frambära Religionens och dygdens förenade sanningar, eller store mäns minnen.
Det utkast till en historisk och kritisk afhandling om Svenska vitterheten före v. Dalins tid, hvarmed Blom riktat denne Akademies handlingar, har utan tvifvel en stor förtjenst, så väl i den forskning och beläsenhet hvarpå det grundas, som i den rena, med attiskt salt blandade behagliga stil hvaruti det är författadt; men
