utan förmåga som utan förmätenhet att tillåta mig ett omdöme deröfver, vill jag, med den erinran allenast, att utslaget af Bloms undersökning blef, att den blick man kastade tillbaka på Svenska vitterheten före Dalins tid, vore föga tillfredsställande, i stället anföra de ord hvarmed han slutar detta arbete: Nationen, säger han, tycktes hvila för sin storhet trygg och belåten vid ryktet af sina krigsbragder och segerminnen; Lovisa och Gustaf den Tredje väckte och anviste den en ny väg till ära genom snillets förtjenster.
Men hvarföre skall jag, obevandrade främling, uppehålla mig att i edra egna dyrbara förvaringsrum, bland skatters mängd, till framställning utsöka hvad icke allenast är af Eder sjelfva så väl kändt och ordnadt, utan som äfven utgör älskade bekantskaper, hvarmed hvarje bildad Svensk underhåller ett oafbrutet och angenämt umgänge, vänskapens likt, som vinner af att gammal blifva.
Ett annat Samfund, i trogen vård om Fäderneslandets häfder och fornlemningar, sysselsatt på en gång att förklara de åldriga rika minnen af dess ära, samt att i manligt och ädelt språk uttrycka hvad hennes egen tid vill såsom minnesvärdt åt efterkommande öfverlemna, tillegnade sig Bloms medverkan i sina arbeten; ty mån om alla bidrag för sitt höga fosterländska ändamål och om sitt eget anseende, kunde hans förmåga till gagn icke undgå hennes
