sista oåterkalleliga ord. »Ett Domare-säte var den första, och det blir ock den sista Thron[1]«.
Den höga makten på jorden följes af de tunga pligterna i spåren, och den högre Domarens främst: för honom finnes tillfälle att godtgöra mycket; blott ett icke: sina egna misstag. Hvad han uttalat, har från samma ögonblick öfvergått till annans ägo — värjande eller förderfvande; men återtagas kan det ej: de som glädas och de som lida, behålla hvar för sig hvad Domaren dem tillskiftat, och det heter rättvisa.
Hvad är den ostracism, som med långt mellanrum återkommande, efter tidens allmänna intryck, om än med ädelt allvar och utan inflytelse af tillfälliga bevekelse-grunder, uttalar ett bifall eller ett ogillande i folkets namn, emot den, som den samvetsgranne Domaren i sin enslighet, sedd af Gud allena, om aftonen anställer med sig sjelf öfver dagens verk: vittnesbördet om nitisk vilja och rena afsigter är honom dervid icke nog för tillfredsställelse och bifall. Han ser den mindre klyftige förvillad i advokaturens irrgångar af den spetsfundige: han ser den illsluga bofven fräckt neka en ogerning, som, obevist, blir strafflös: han ser någon gång ännu en möjlighet af dens oskuld som har all juridisk sannolikhet emot sig. Den erfarenhet han dagligen insamlar om menniskorna, sådana de i sjelfva verket äro, icke med den yta som
- ↑ Tegnér.
