mer på jorden: men de sista ljud som hunno hans öra voro uttrycken af folkets fröjd öfver fäderneslandets befästade sällhet. Han, hvars sista sångare-ljud på jorden var:
»Ett namn som Yngves likt, skall Nordens Throner gifva
en ättföljd, lång som hans, af minnesvärda män,
och deras mönster sjelf for stora rykten blifva.«
han fick upplefva den 3 Maj 1826; men 3 dagar derefter slocknade hans lif på jorden.
Religionens nödvändighet för Samhällens bestånd hade han lärt oss alla: att han kände Religionens nödvändighet för själens lugn, derom vittnade gerningarne under hela hans lefnad.
Bloms allmänna karakter ligger öppen i hans handlingar som Embetsman; hvad han enskilt var, ligger deremot mera slutet inom kretsen af hans slägt, vänner och närmaste omgifning. Den redbarhet i grundsatser och deras tillämpning, som hos honom var ett genomträngande hufvuddrag, och den han med stränghet gjorde gällande i fordringarna på sig sjelf, hade till oskiljaktig följeslagare en ömtålighet i sinnelag, som vid många tillfällen sammandrog moln öfver hans panna, der för en annans mindre retliga blick, naturen ännu icke syntes båda dem. Denna sinnesstämning utgöt sig öfver hela hans väsende. Redbarheten förde honom fram till stark och lefvande handling — ömtåligheten stötte honom ofta tillbaka; och han blef ett ögonblick liknöjd för handlingen. Han fordrade att förstås; och den det icke gjorde, misstog sig tillika i
