snarlikheten mellan det lifliga i denna fordran och en mindre fördragsamhet.
Blom, i brytningen till ljusare tider, kraftig, hoppfull, med all sin stora förmåga i liflig rörelse, uppfattar målet med den klarhet som är honom egen, och handlar som en redbar man. Men hans första erfarenhet upplyser huru menniskorna ila målet förbi. Utan att då afbida uppehållet af omvägen, och den sjelfvilliga inställelsen, befarar han att hafva del i misstaget genom en ofullkomlig anvisning, och blir ömtålig. Han liksom glömmer någon gång att samma ämne som har förmåga att rena källans friska vatten under dess fria genomlopp, grumlar det stillastående. Men låtom sjelfva denna hans ömtåliga känsla vederfaras rättvisa för dess ädelhets skull: så uttrycker han den sjelf vid ett högtidligt tillfälle:
»Stor är, o Prins den konst och full af vådlig ära,
att Kunga-Kronans ansvar bära;
och större kan den bli och vådlig mer en dag,
om branden nalkades som än på afstånd skiner,
om ordnings-hatets skrik blef lag,
och sjelfsvåldet steg upp på frihetens ruiner.«
Oböjlighet i en öfvertygelse, som hämtade näring af sanningen och värma af kärlek för rätt; ordnings-sinne och nit för ärendenas fortgång, voro hos honom allmänt erkända egenskaper.
