mild och deltagande, var hans umgänge lika lärorikt för förståndet som tillfredsställande för hjertat: skämtets behag var der ingalunda främmande — det hade blott sin egenhet, af sammandragen naivetet, då det utgick från Blom. Att han sällan gjorde bruk af satirens gissel, kom ej af bristande förmåga att föra ett sådant vapen; men han var ej af de tidens Riddare som leka med svärdet. När det någon gång nyttjades, var det genomträngande — saken blottad, personen aldrig vidrörd.
Sveriges ypperste män tillhörde dessa förtroliga kretsar — Sveriges litteratur deras sysselsättning. Omgifningen i detta ögonblick förbjuder mig att nämna flera deribland, som voro hans hjerta käre: med de före honom bortgångna, har den ädla sysselsättningen redan återbegynt: Adlerbeth och Rosenstein till hans möte, den Glada festen som förr: och hon är numer aldrig borta[1].
Det var emellertid i ett sådant umgänge, som Bloms enskilta sällhet här i lifvet hade sitt högsta mål; men så upphämtade han ock allt det ädlaste som här var att förvärfva, liksom till vedergällning för hvad han af pligt trodde sig böra försaka.
Blom var aldrig gift: i de yngre åren torde otillräckliga inkomster varit ett hinder; i de
sednare blef det hans sjuklighet. Lefnadsbehag och
- ↑ Fru Lenngren.
