honom sedermera anförtroddes; som han med ojäfaktiga vittnesbörd både inför sina landsmän och inför främmande makter visade sig värdig att i sin hand hålla Europas vågskål: och af dessa värf påkallas först vår uppmärksamhet.
Början af Bengt Oxenstjernas delaktighet i
statens angelägenheter förflyttar oss till det
tidehvarf, då Sverige, efter att genom sina inre
oredors botande ha besegrat sig sjelft, äfven börjat
föra segrande vapen emot andra. Det utländska
oket var afskuddadt: de andeliges välde
hämmadt: deras förnyade stämplingar tillintetgjorde:
oroligheterne emellan Gustaf Vasas söner
dämpade: thronföljden befästad: och Sveas söner
hade gått att bryta lagrar i främmande länder.
Det var nu på en längre tid första gången som
Europas mäktigare riken sett sina vapenskiften
delade, sina stridigheter afdömda genom en
skiljesman från Norden. Beundrad såsom sin tids
störste fältherre, men tillika dyrkad såsom den
skönaste prydnad för menskligheten, hade
Gustaf Adolf från Rysslands och Polens landamären
öfverfört krigets fanor till Germaniens tält, der
förtryckte Riks-furstar, härjade provinser och en
förtrampad gudadyrkan anropade hans
skyddande arm. På Lützens blodiga valplats hade
segraren åt sin rättvisa sak burit det största offer den
dödlige äger att gifva: han föll; men det verk
han börjat, föll ej med honom: det hade under
hans snillrika dotters regering blifvit fortsatt, med
