lika förvånande drift i rådslagen, som tapperhet och lycka i utförandet. Europas stater hade lärt inse, att den öfvervigt det nordiska riket sig tillvällat, ej var verkad blott af en enda mans storhet, utan äfven efter Hjeltekonungens bortgång kunde upprätthållas. Emedlertid skulle Sveriges förhållanden i Tyskland, genom vapenlyckans vexlingar eller kabinettens ränkor, genom Furstars biafsigter och enskiltes egennytta eller äregirighet, undergå stora förändringar. Ett vid Nördlingen lidit nederlag skulle påskynda det särskilta fredsslut, hvarigenom Sverige beröfvades sin förnämsta bundsförvandt bland Tyska Rikets Furstar. I stället skulle dock Svenska Kronan i Galliens mäktiga rike förvärfva en allierad, vuxen att ersätta denna förlust; och Richelieu’s Statskonst, i förbund med Axel Oxenstjernas, bestämma Österrikes förödmjukelse. De segerrika fälttåg, hvarmed en Weimar, Baner och Torstenson, en Wrangel, Turenne och Königsmark, efterträdde eller understödde hvarandra, skulle omsider hejdas af det fredsverk, hvars fulländning borde gifva ett efterlängtadt slut på ett långvarigt krig, skänka åt det utmattade Tyska Riket lugn och sjelfständighet, och försäkra Svenska namnets ära för kommande åldrar.
Det var i Münster och Osnabrück man längesedan företagit utredandet af de många staternes olika anspråk. I dagen träder här den gränslösa mångfalden af stridiga påståenden, och täflingsbanan öppnar sig för den skärpta
