blir en sorgedag på jorden, men en glädjedag i himmelen,« var svaret. Och det blef så[1].
Det är af den bortgångnes vänner, som jag lånat dragen till denna målning. Jag har känt och känner flera af dem. Deras karakter är mig en borgen för deras sannfärdighet, och deras erfarenhet må uppfylla hvad som fattas i min egen. Likväl intager f. d. Riks-Rådet Ramel ett för mig betydande rum i min ungdoms minnen, och hans rätt till eder uppmärksamhet, M. H., må öfverskyla min djerfhet, om jag med detsamma drager edra blickar till ett ringare ämne. En min ungdoms faderlige vän[2] var genom den första ålderns vänskap med Friherre Ramel förenad. I bref yttrade han sina förhoppningar om den yngling, som till honom hade så stora förbindelser, och anmälte honom hos Friherre Ramel för en enskilt lärarebefattning till det bästa. Ett hans svar blef mig visadt, och hela behaget af dess sköna skrifart förmörkades i mina ögon genom det besked, att inhämtade underrättelser från Universitetet, der jag studerade, mer vittnade om min ungdoms flygtighet än stadga. Den unge Studenten beslöt att på ett ärofullare sätt eröfra en så vördad mans uppmärksamhet, och emellan harm och förtjusning föddes hans första Vitterhetsförsök, som ägde den lyckan att af Eder, M.
