å ena sidan den gamla Kyrkans Primater, desse månge Furstar, döljande under en andelig yta verldsliga tänkesätt, och alltid herrskande, fastän med korset i ställer för spiran, kåpan för manteln, — skola de här förneka den Romerska Stolens girighet och regeringslystnad? och böra, å andra sidan, de nya lärornas bekännare sakna den trygghet för sina samveten, den frihet i sin religions-utöfning, för hvilken de kämpat i mer än ett århundrade? Slutligen, hvad endrägt till underhandlingarnes lättande, hvad beredvillighet till de ömsesidiga anspråkens jemkning väntar man sig hos olika makter, då icke ens samma rikes legater alltid arbeta i öfverensstämmelse med hvarandra? då den ene, af hemliga driffjädrar lockad, kunde hämma sin medarbetares bemödanden, den ene påskynda fredsslutet, när den andre borde dermed fördröja? Och detta allt under en fortsatt pröfning af vapenlyckans skiften, af anförarnes skicklighet och härarnes mod; medan krigets bloss oupphörligt skakas öfver det lidande Tyskland, och nästan i hvart ögonblick nya tidningar vålla ökad trotsighet eller nedstämda anspråk eller förändrade planer hos fredsstiftarne! Men tanken förvillar sig vid begrundandet af denna tafla. Lemnom åt historien att den fullborda. Hon skall förtälja huru öfverläggningarne bragtes till slutliga afhandlingar, och hvad de maktägande dervid vunno eller förlorade. Erinrom blott, att det var en svårighet att begynna och att fortsätta detta fredsverk, samt ett statskonstens mästerprof att det
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/230
Den här sidan har korrekturlästs
— 226 —
