Men ännu en gång föres min uppmärksamhet tillbaka till de dagar, som närmast föregingo denna upphöjelse. Jag är afbruten i teckningen af embetsmannens mödor: jag är från statsärendenas allvar dragen till andra, mera leende föremål. Hvilken är den syn, som så förvillar ögat och förändrar dess rigtning? som på en gång föder glömska af förflutna sorger, och lifvar hoppet om en tillkommande glädje? Hafva Eldorados förtrollade bygder, förut blott drömde af inbillningen, erhållit verklighet och lif? Är det Elyséens salar, som öppnat sina portar att blända de dödlige? eller är det Jani tempel, som tillsluter sina, under ett mäktigt folks segersånger kring en lagerprydd hjeltes triumfvagn? — Jag träder skådeplatsen närmare. En fredens högtid är det visserligen, men ämnad, icke att bekransa segrande kämpar, utan till beseglande af enighetens helgade handslag. Mellan tvenne rikens närbelägna stränder ser jag böljan betäckas af rikt flaggande farkoster: skönjer bland hvirflar af rök, huru master och tågverk uppfyllas af vågsamma sjömän: jag öfverskådar tvenne folk, nyss väpnade till blodiga lekar, men nu från åtskilda bygder helsande hvarandra med ömsesidiga fröjderop: jag hör, huru malmens åskor,
förvaltning, utnämnde honom till Riks-Drots, hvarefter Riks-Canslers-Embetet ej vidare tillsattes, men i stället de detta embete tillhörande befattningar anförtroddes åt Bengt Oxenstjerna, såsom President i Cansli-Collegium. Han tilträdde detta embete i Juni månad 1680.
