borde äga mer trovärdighet, mera vigt, än den förträffliga Konungens egna ord, yttrade ej som en offentlig hedersbevisning, den måhända äfven klokheten kunnat förestafva, utan såsom det mest förtroliga uttryck af en grundad öfvertygelse? — För Konungen och för hans Minister blifve detta vittnesbörd ett lika hedrande minnesmärke! Må det oförgängligt stå tecknadt i häfderna — en gemensam ärestod, ämnad att bära deras namn förenade till efterverlden!
Men tilläfventyrs kunde ännu hos någon tviflande uppstå den förmodan, att Rikets under Carl XI vunna förkofran varit en följd blott af sammanträffade gynnsamma omständigheter, och alltså ett verk, mera slumpens, än vishetens. Att vederlägga detta inkast, och tydligare visa de styrandes förtjenst, erinrom, det flere verklige motgångar, till en del sådane, som det menskliga ögat ej kan förese eller förekomma, under denna tid hemsökte fäderneslandet. Än upprör vidskepelsen vådliga stormar, som hota samhällsbyggnaden, i det de förvilla folkets mest ömtåliga, men likväl öfver alla andra herrskande själsförmögenhet — inbillningsgåfvan: den enda förmåga, — att nyttja ett inhemskt snilles uttryck — som ej skygger tillbaka för det oändeliga [1]. Än härjas våra mest vinstgifvande
- ↑ Om trolldoms-väsendet under Kon. Carl XI kan läsas Fants Föreläsn. 4:de St. sid. 114.
