förtrytelsen ännu glödde hos många medlemmar af Sveriges förolämpade Ridderskap, och att utbrott deraf borde med yttersta vaksamhet förekommas. Hvad vi anfört, är tillräckligt att bevisa, det vägen till den höjd, dit Carl XI:s regering upplyftade Svenska staten, ej saknade sårande törnen och slippriga branter.
Att gifva fulländning åt styrelsens lyckliga omsorger återstod allenast, det Fäderneslandets återvunna anseende hos utrikes makter genom något lysande vedermäle beseglades, och sålunda Stats-Ministerns särskilta förtjenst erhölle en högtidlig bekräftelse. Detta skedde, då Sverige af Europas samtelige krigförande makter kallades att bemedla den fred, hvarom underhandlingarne, länge påtänkte, omsider i Rysvick öppnades. Denna ärebetygelse, redan i sig sjelf utmärkt, ger en ännu större tillökning åt Bengt Oxenstjernas lof, när man får antaga, att näst Konung Carl XI:s af hela Europa vördade egenskaper, det var Grefve Bengt Oxenstjerna, såsom Styresman för Sveriges yttre angelägenheter, åt hvilken Regenterne egnade denna smickrande gärd af ett enhälligt förtroende. Uppdraget var likväl ej blott ärofullt: det var äfven förknippadt med svårigheter, på hvilka det Svenska Kabinettets skicklighet borde pröfvas. Kriget, upptändt genom Ludviks eröfringslystnad,
ett Hospital afbrunnit och flera hundra deruti förvarade olycklige, i anseende till husets afskilda läge, ej kunnat räddas, utan blifvit lågornas rof.
