såsom ett motstycke härvid, påminna om hans naturliga böjelse för ordning och arbete, måttligheten i hans enskilta lefnadssätt, och om de välgörande verkningarne af dessa dygder — kroppens sundhet och styrka och själskrafternes liflighet, bibehållne ända till en vördnadsvärd ålderdom? — Men jag stadnar vid ett ämne, som, allmännare till sin syftning, har för bildade landsmän en högre betydelse.
Ofta hafva Svenske Herrar skänkt ett uppmuntrande beskydd åt snillets och lärdomens yrken. I synnerhet torde denna ära böra egnas det sjuttonde seklets magnater. Bengt Oxenstjerna är ock ibland dem, åt hvilka detta århundrades häfder tillagt en Mæcenats obestridda äretitel. Uppfostrad under Gustaf Adolphs och Christinas regeringar, kunde han ej blifva i mistning af den undervisning, som tidens bruk gjorde för förnäma ynglingar nödvändig; och denna undervisning var ej blott prålande, den var grundlig: använd i talrika beskickningar, ägde han tillfällen att tillegna sig, med andra länders språk, deras mångsidiga kunskaper: ställd på en vidt omfattande verkningspunkt,
svenska, fransyska och latinska språken författade, äro många i tryck utgifne. Bengt Oxenstjernas vältalighet får väl ej bedömmas efter sednare tidens tillväxt i upplysning och smak: men man kan ej heller bestrida att ju hans skrifter vittna både om snille och om lärdom; äfvensom de för bedömandet af författarens redliga karakter gifva vackra bidrag.
