de mulna, de stolta, de sorglösa böljor. Genom människohand är det dock, som de evärdliga rådslagen skola utföras; ty det oändliga skall i det ändliga få kropp och timlig varelse. Hela verlden är skådebana för dessa dåd och idrotter, dessa stora värf och härliga dater af allt slags art och natur. Men det skulle tyckas, som hade ett folkslag i sänder fått sig uppdraget, att i bildningskedjan vara en sjelfbestående länk, hvilken öfverflyttar en föregående ålders upplysning till ett efterföljande slägte. Alltid har man derföre sett den högsta uppenbarelsen af tidehvarfvets vetande och känslostämning röja sig inom ett inskränktare yttre område, och gemenligen har ett enskilt folk företrädesvis gifvit lif åt det stora verldsspelet. Och man vet ju, huruledes, i längst framfarna dagar, tidens genius ömsevis herrskade än i Egypten, än i Phenicien, än i Österlandet. Men besynnerligen gäller detta om menniskans håg och bemödanden för det sköna. Så skådade man de blida sångmör först träda inom Hellas gränser, och derifrån vända till Rom. Flyktingar der, begåfvo de sig till det äldsta barnahemmet, till solens fosterbygd; men snart äfven der biltoge lagda, tågade de till Spanien och Frankrike. Ett längre besök egnades sedan åt Italien, der små lustfarter företogos mellanåt till England, Spanien och Portugal. I de gamla Frankernes fädernesland slogo de väna så åter upp sitt tjäll, och trifdes der både länge och väl; men när behofvet af en friskare luft omsider begynte spörjas i de bleknade anletsdragen,
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/296
Den här sidan har korrekturlästs
— 292 —