Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/298

Den här sidan har korrekturlästs
— 294 —

dyrka den dejliga i ett rent hjerta, med en sann känsla, så hembär ditt offer, utan fördom för land, eller tid, eller yttre lägen. Hon fordrar, att du skall älska henne högre, än dina egna små griller, dina egna jordiska afsigter och kära beräkningar. Eljest vill hon ej veta af dina böner och dina suckar, ty kärleken är uppoffring.

Den, som önskar bedömma ett visst tidskifte inom det skönas häfder, måste, om han skall undgå ensidighet, taga ett steg tillbaka till källan, derifrån det enskilta leder sitt upphof. Derifrån ensamt kan förklaringen på gåtan komma: deraf kan man inhämta möjligheten och nödvändigheten af det tillvarande: deraf finna grunden till dess art och yttringssätt. När jag således skall svara på den frågan, om en vitterhet af högre anda och kraftigare inverkan på de menskliga förmögenheterna i våra dagar uppkommit, och, i fall sådant är händelsen, framställa dess förhållande till den, som näst föregick, samt bådas till den antika konsten, anser jag mig ej kunna göra det fullständigt, utan att skrifva vitterhetens pragmatiska historia i smått. Ty äfven det mellanliggande är af vigt, emedan man, utan att känna det, som varit, ej kan fullt inse betydelsen af det, som är. Allt måste tillbakaföras till sjelfva roten af sin tillvarelse. Men man får ofta långväga ifrån uppsöka de obemärkta ådror och källsprång, som bildat den stora elfven. Och hvem förmår omfatta ett sådant mål: hvem i egen person skärskåda allt? En hel lefnad, äfven om