karakterer; när epikern blott berättar, huru de handlat, skall dramaturgen sjelf för dem handla.
Fördenskull var det ingenting mindre än en tillfällighet, att Grekernes skaldekonst började med någon Orpheus. De nyvaknade tonerne hänförde alla, och man sade då, att skogar och berg lyssnade till sången, och följde i förtrollning dit, ljuden ledde. En längre tid derefter, och sedan den lyriska sinnesstämningen hunnit ordna sig efter sjelfskrifna lagar, framstod Homerus, en jette hland skalder. Om de snilleverk, som bära hans namn, voro frukter af den bildande andan hos en viss person, eller hos ett visst tidehvarf, är vid detta tillfälle likgilltigt. Sådana vi äga dem, äro de ett helt, och om de liksom omedvetna framklingat ur hjertat af ett helt folk, vittnar detta blott så mycket mera derom, att det sant sköna, i sin fullhet, sjelf ger sig en form, och att öfverhufvud all sinnlig begränsning är endast det inres frivilliga slutenhet inom de skrankor, hvilka det icke vill öfverträda. När man jemför de Homeriska verken med hvad som sedan dess blifvit åstadkommet i samma väg, och finner, att intet sednare försök kan uppgå mot detta äldsta, så skulle man sannerligen vara i begrepp att förtvifla om ett tilltagande inom konstens landamären. Dock kan man lyckligt öfverlåta sig åt den tankan, att hjeltedikten i samma mening, som Iliaden och Odysséen, är ett skaldeslag, hvilket företrädesvis var de gamles egendom och som i sin första utveckling måste äga ett behag och en
