Väl voro Grekerne i det hela mönstren; men oansedt detta, fick den Latinska diktningen ett eget skaplynne. Man kan, i alla länders litteratur, råka på någon skyldskap mellan olika subjekter. De flesta snillen ha måhända fått behålla ryktet af lysande originalitet, derföre at källorna legat mera fördolda, eller för sednare granskare till och med förgått. Men icke bör man dermed tro sig hafva gjort så stort fynd, att man framspejat några enskilta ställen, som väcka erinringar om en företrädare. Sådana kan man hos alla utspana, om man till behörig kännedom härutinnan ej saknade tillgång. Egendomligheten ligger i den oberoende uppfattningen och behandlingen af det, som förefinnes, äfven om detta förut skulle i konstform uppträdt. Och äro icke då t. ex. en Horatius, en Ovidius, sjelfständige mästare? Ja, är icke till och med Virgilius, i sin Æneis, en helt annan man, än Homerus? Ehuru det der, mer än annorstädes hos honom, är möjligt att upptäcka spår af ett föregående, så kan han dock för ingen del beträdas med en slafvisk efterföljd af ett gifvet föredöme. Hvad olika är ej, bland annat, verldsåsigten och färgblandningen! Den äkta Romerska kraften, upphöjningen och fullheten, som man öfverallt hos honom träffar, äro äfven egenskaper, hvilka ej kunna lånas. Men naturligt var, att den med Grekerne gemensamma mythologien skulle tillvägabringa många beröringspunkter, likasom att dessas öfverlägsenhet i
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/309
Den här sidan har korrekturlästs
— 305 —
Sv. Akad. Handl. fr. 1796. 12 Del.22