känslans, i tankans, i fantasiens herrskaper, medförde han sitt lynne, sina begär. Slösare med själens krafter, lika väl som med kroppens, var han aldrig nöjd med det måttliga och sedvanliga. Lifvets bägare skulle för honom städse vara rågad, och ändå ville han tömma den i botten. Spekulationen blef för honom en njutning, och han behandlade den såsom sådan. Uppfinningsrik, spetsig, djupsinnig, som han var, likade det honom, att på oändliga vägar blixtra igenom vetandets rymder; dock samlade han ofta moln, der det borde vara klarhet. Såsom snillrik lärjunge af Aristoteles, gäldade han åt Vesterlandet sin skuld för hvad han derifrån fått, och blef så i sin ordning Scholastikens grundläggare. Honom har man at tacka för mycket af det rent vettenskapliga nit, som rådde hos medeltidens tänkare, och hvilket han befordrade genom bekantskapen med Grekerne; men man har äfven honom till en stor del at skylla för det onödigt klippska och spetsfundiga, för denna tankans sjelfförlustelse, ja sjelfförgudning, som i synnerhet tillhörde de scholastiska filosoferne, och hvilken sedermera, lik en ond ande, sväfvat öfver kunskapens haf. Uti den sköna konsten var han alldeles samme man; lika fyndig och rik, men lika utsväfvande. Något så djerft, fint, läckert, sinnrikt, träffar man till den grad ej hos några, som hos de Österländska skalderna. Kärleken är den sträng, hvilken de helst anslagit. Man skulle knappast vilja tro, att i de länder, der Evas vackra afkomlinlingar säljas till slafvinnor, detta förhållande vore
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/321
Den här sidan har korrekturlästs
— 317 —
