odling hämtade han från den personliga umgängelsen med Araben. Intet skapande snille infann sig. Sångens heliga arfvedel blef hos Jongleuren ett minnesverk, och urartade snart till handtverk, till taskspeleri och gyckel: Sånggudinnan blef en dansande slafvinna hos den rike och mäktige. När man begärde betalning för ett muntert skämt, ett godt infall, — farväl då med glädje, med hänryckning! Väl inrättade man i 14:de seklet konservatorier för provençalisk diktkonst[1]: man utsatte blomsterpris för den bästa sången: vid Floras högtid skipade man kärlekens lagar (loix d’amour) såsom det än i Frankrike är sed; men dermed stod dock ej den bortgångna andan att återkalla. Troubadourens konst dog med hans språk, och hvem sörjer ej deröfver, att det sköna tungomål, på hvilket besvärjelse-sången först hördes i det insomnade Vesterlandet, skulle försvinna så, som hade det aldrig varit, och att man i de skilda länder, der det ännu till en del fortlefver såsom munart, skall rodna att uttrycka sig med de ord, som en gång utgjorde Europas ära och förtjusning?
Troubadourens cittertoner hade förklingat, och ingen fans, som uppfångat de långsamt bortdöende ljuden. Men diktens spel hade derförinnan flyktat till de nordliga delarna af Frankrike. Picardie, Normandie och Bretagne voro
hufvudsäten för ett nytt slag af diktning. Andra
- ↑ L’Académie des Jeux floraux i Toulouse och Academia de gaya Ciencia i Barcelona.
