Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/338

— 334 —

kommande krafter, huru mycket mer skall ej hon blifva i sina yttringar skiftande? Skulle jag här svara på den frågan, huruvida den antika konsten är »af annat slag«, än den romantiska, sade jag härtill bestämdt ja; fastän ett villkorligt ja här är ungefär lika godt med ett villkorligt nej, hvilket kan vara äfvenså kraftigt. Och utan inskränkning kan här på stället ett nekande lika litet blifva tänkbart, som ett jakande. Hela saken hvilar ytterst på omfånget af begreppet »annat slag«. Och tagas orden enligt det vanliga språkbruket, är det åtminstone lika rimligt, att med slag utmärka skillnaden mellan Vitterhetens olika fördelningar i tiden och efter andan, som dess sönderfallande i särskilta grenar, med afseende på formen, hvarigenom så kallade olika vitterhetsslag, versslag m. m., i föreställningen tillkommit. Ja allt detta med samma skäl, som menskligheten uppdelas i folkslag. För det enskilta gifves städse något högre och allmännare, men de hvarje del tillhöriga kännemärken och attributer kunna derföre oförkränkt äga sjelfbestånd, emedan all klass-söndring endast är en logisk förrättning, som på intet vis ändrar föremålens natur. Gick man, i upphäfvandet af sådana, förståndet till reda och hjelp tillskapade, utmärkelser, fullt konsequent till väga, ser jag icke, hvarföre man ej på samma gång kunde åsidosätta skillnaden mellan skaldekonst, sedolära, filosofi, religion o. s. v. Alla sammanflyta ju i ett gemensamt, den högre odlingen, af hvilken poesien endast är en viss sida. I lärodikten