efter de Gamle, som nu blef allmänt gällande, mindre genom deras öfverlägsenhet, än genom egen svaghet. Hvilket bekräftas deraf, att så många härliga skalder hade lefvat i den föregående tiden, just omkring epoken af den gamla litteraturens återställelse, då den omfattades med en kärlek utan like, sjelfve också till en del voro dess ifrigaste återställare, utan att man kan finna, att de i sina odödliga dikter derigenom uppoffrat det minsta af sin originalitet; äfvensom den nyare målarekonsten under samma tid steg till sin höjd, och innan ännu imitation efter antiken blifvit dess regel. Att denna princip åtminstone i poesien var en död princip, visade sig snart i dess användning, emedan den, tvertemot naturen af all bildning, ej i sig hade minsta fortskridning« [1]. Detta var ett underkännande af hela den romantiska skaldekonstens värde, och ett misskännande af dess lynne. Hade man rådfrågat arten af det romantiska, skulle man erfarit, att detsamma, i det yttre så väl som det inre, aldrig, utan att andan skall gå förlorad, kan blifva enahanda med det antika. Lika litet väl betänkt, som i sina följder gagneligt, var detta bemödande att på sig sätta stämpeln af en förgången tid, »hvarigenom den nyare poesien på en gång ville tillegna sig alla en redan fullkomnad bildnings fördelar, och, för att inympas på en främmande stam, lösryckte sig från sin naturliga grund» [2].
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/351
Den här sidan har korrekturlästs
— 347 —
