Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/355

— 351 —

andra upptäckt; än mer har man troligtvis lånat, hvilket hittills icke blifvit veterligt. Corneilles Cid, hvarmed Fransmännens, i högre mening klassiska, theater börjas, var ett arf från Guillen de Castros’ dikt af samma namn. En stor del af de äldre Franska, Engelska och Italienska skådespelen äro öfversättningar, eller på sin höjd bearbetningar af någon Spansk urskrift. Det mesta af hvad vara dagars theatrar ha att förära i det löjliga, skämtsamma, lysande och öfverraskande, förskrifver sig äfven från Lopez och Calderons fädernesland; och ser man en sinnrikt uppfunnen och väl genomförd intrig, så kan man nästan på förhand afgöra, att den derifrån härstammar; åtminstone är sådant kännares påstående. Detta torde uppdaga, hvarföre de oss nu för tiden öfversvämmande Franska småpjeser, hvilka räkna endast obetydliga namn såsom sitt upphof, ofta ha en qvick, ledig och intressant uppställning, medan de i andra delar äro blottade på alla poetiska smycken. Man skall deraf tilläfventyrs ock finna en möjlighet för det i Frankrike nu brukliga bolags-författandet, att frambringa något helt. Om icke planen vore förut tillgänglig, huru stode det eljest att vinna någon hållning i en liten vaudeville, sammansatt af ett helt sällskap? Men det är ej med intrig allena, som Spaniorerne försett Europeiska scenen. Många stycken, hvilka ej egentligen hvila på sådan grundval, ha så starkt tycke af Spanien, att en misstanka om nära slägtskap med detta lands vitterhet är mer än förlåtlig. T. ex. Operorna Don