Juan, Trollflöjten, Müllners die Schuld. Operetten Preciosa är blott en dramatisk utföring af Cervantes novell Gitanilla (Ziguenerskan, l’Égyptienne i Franska öfversättningen), o. s. v.
Med Cervantes begynnes Spaniens lysande tidehvarf. Han är bland sina landsmän den, som är minst ensidigt Spansk, och den, som minst gjort sig skyldig till de utsväfningar, för hvilka hans inhemske medbröder i Apollo gemenligen varit benägne. Don Quixote, kronan af Cervantes’ snilleverk, är kanske derjemte den yppersta dikt, som de nyare språken kunna förete. Åtminstone är ingen på en gång så luftig och så lärorik. Så långt mensklig odling hunnit, har namnet Don Quixote framträngt, och man har så sammanväxt med hans öden och besynnerliga mannadater, att han snart sagdt upphört att vara ett barn af fantasien, och i stället öfvergått till en historisk person. Också kan det icke finnas något skaldestycke, hvilket till den grad omfattar hela den ideala och reala verlden. Inskränkt synes mig den icke sällsynta tanka, att »den snillrike hjelten af La Mancha« var blott en vanlig gäck, en tomhjerne, ett hampspöke, för hvilket man får barn att springa. Nej, han var utrustad med de ståtligaste egenskaper; han var ridderligt bildad, tapper, dygdig och högtänkt, mild krigare, platonisk älskare. (Jag ber här mina läsare, at icke dra på munnen, utan ge akt på fortsättningen.) Han lefde endast för stora
