idéer; men för dem glömde han det verkliga lifvet, och detta var hans enda fel. Han ställde aldrig den yttre omgifvelsen tillhopa med de tankebilder, han förut gjort sig om densamma, utan tog verlden, såsom vore den blott det skönas och det ädlas kroppsliga hemvist. Hans inbillning var för rik, hans hjerta för fullt. Upphettad genom sysselsättning med svärmiska föreställningar, handlade han utan praktiskt medvetande, och mätte allt efter hvad det borde vara, ej efter hvad det är. Han var endast uti denna punkt förvriden; i allt annat visade han stor skarpsinnighet. Han var poesien i beläte, sådan denna är, utan att ledas af förstånd. Sancho var deremot ingenting mer eller mindre, än prosan sjelf. Feg, lågsinnt, inskränkt, egennyttig, tänkte han allenast på sitt eget bästa. Föreställningen om något högre, än det handgripliga, var för honom en galenskap. Han gick i alla yttre förhållanden tillväga med klok beräkning; men så snart det gällde något utöfver de lägsta bestyr, var han ohjelpligt enfaldig. Den eviga motsägelsen mellan det poetiska och prosaiska i lifvet, är ock sjelfva grundtankan i denna jättelika dikt [1]. Dygdens, ärans, hjeltemodets, uppoffringens bländverk, hvilka dag för dag visa sitt tomma gyckelspel, och bortdö liksom meteorer i luften , — dessa gjorde »den ädla riddaren från La Mancha«
till en narr i verldens ögon, och gör det äfven
- ↑ Sådant är äfven Sismondis omdöme.
