framgent kan återkomma; fastän den nyligen i Tyskland angripit ett och annat hufvud, och skulle spridt sig längre, hade icke en Quarantäns-anstalt i rätter tid blifvit besörjd. Hans arbete blef en fågelskräma för de Pindiska Vingdjuren; dock var den något derutöfver, — den var tillika en brännpunkt, i hvilken det slocknande riddarlifvets matta strålar för sista gången sjönko tillhopa.
Jag har länge uppehållit mig vid ett enskilt verk, men det innebär ock, så att säga, hela poesiens sedolära. Cervantes’ öfriga snillefoster, ehuru lätt igenkänneliga på fadern, ha dock i den Europeiska Litteraturen på långt när ej haft så rika följder. Hans Novelas exemplares, eller lärorika noveller [1], tyckas mig likväl förtjenta af mera uppseende, än de i allmänhet tillvunnit sig, och detta icke blott för den goda behandlingens skull, utan ock för det deruti innefattade nya vitterhets-slag, hvilket mera än Boccaccios, slutar sig till romanen.
Det dramatiska fältet har i Spanien varit så bördigt, att hela det öfriga Europa tillsammanstaget ej gifvit så mycket, som detta land ensamt. Fransmännens mystères tjente i förstone till mönster, och alstrade de allegoriska skådespelen, eller så kallade autos sacramentales. Det var förnämligast Lopez de Vega och Calderon, som
- ↑ Utom de i Don Quixote intagna, höra de till sällsyntheter, ehuru det finnes af dem flera gamla öfversättningar på Franska.
