Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/367

— 363 —

ingen så, som han, förstått att göra effekten poetisk. Allt är hos honom uttänkt efter sanna åsigter af konsten, och med fullkomligt mästerskap utfördt; allt hvilar på säkra grunder, intet är blindvis utkastadt.« Sismondis anklagelser lyda deremot i korthet ungefär så här: »Calderon har aldrig tagit den verkliga storheten och dygden till mönster, och han är öfverdrifven, så snart han framställer dem; sanning i teckning är för honom okänd, och sjelfva det ideala, han skapar, saknar sin rigtighet, såsom sådant; han tillåter sig djerfheter, dem ingen före honom, ja ej ens Österländningarne, vågat; han öfverlastar så med lysande färger, att föremålet undgår en; åt smärtan lånar han ett så grannt poetiskt språk, utstyr henne med så oväntade och långsökta bilder, att man upphör att beklaga den, som har lugn nog, för att skingra sin oro med att spela qvick; i begreppen om enhet i ämne och ton är han vida skild från alla andra, och han blir genom sin otyglade frihet ofta orimlig, såsom då han i ett af sina stycken, förlägger första aktens handling i 7:de århundradet, den andra i 8:de, den tredje i 11:te.« Vidare: »Calderon har vid behandlingen af främmande föremål aldrig bevarat det nationliga. Tyskarne ha derpå svarat, att hans fosterlandskänsla hänfört honom, och att han i annat fall ej haft tillfälle, att nedlägga hela rikdomen af sitt snille, och det fantastiska som är honom eget. Men hvarföre ha ej då samma personer visat lika öfverseende med Fransmännen, då dessa iklädt Grekiska och Romerska hjeltar den