Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/368

— 364 —

drägt, som tillhörde Ludvik XIV:s tid? Calderon går i sitt förakt för det historiska nog långt; han blandar så om hvartannat Romarnes seder, likasom tilldragelserna ur deras häfder, att det måste stöta äfven den yngsta skolgosse.« Jag har med flit sammanställt så skiljaktiga omdömen af tvenne samtida konstdomare, hvilka båda äro det af första rangen, och derjemte begge äro väl bevandrade med den ryktbare Spaniorens mångfaldiga arbeten. Saken förtjenar, att allvarligen behjertas af dem, hvilka på god tro prisa eller klandra. Af det jag känner från Calderon, vore jag böjd för det omdöme, att Schlegel, i sin vackra hänryckning för den älsklige Skalden, och sin kända partiskhet för det romantiska, öfver höfvan rosat, äfvensom å en annan sida Sismondi, genom det omåttliga lofordet, blifvit förledd, att förfara särdeles strängt, för att kunna hålla något tillbaka. Mig tyckes Calderons förtjenster ligga midt emellan de här företedda tvenne ytterligheter. Jag skulle vilja så charakterisera honom, att han är idel fantasi. Det röjes hos honom aldrig tecken till artistiskt förstånd. Derföre aldrig någon teckning, aldrig någon individuel hållning af charakterer. Hans diktning är ett Champagne-rus; — lätt, luftigt, ætheriskt. Känslan är mera häftig än djup, mera vek och ljuf än stark. Kompositionen är ett gladt opera-féeri; språket är blomsterrikt. Man kan ej läsa något mera rent poetiskt, än hans skådespel. Men i förlitande på sin publiks rörliga inbillning, är kan ofta nog vågsam, såsom då han i La