Naturskönheternas vilda majestät och den underbara jättekraft, som verkar i deras högtidliga skådespel, synes alldeles öfverväldiga sinnet. När solen smälter isens bojor kring den moderliga jordens barm, och de frigjorda najaderna neddansa i fröjd utför kullen, der det späda gräset redan sticker upp sitt lilla hufvud, för att helsa den nyvaknade våren med dess qvittrande sångarskara, under det himmelen simmar i ljus och glädje, — så känner man en öfversvämning af känslor, hvilken är för mycket betagande, för ett lemna tillfälle till ord för sina uttryck. Men då de gulnade löfven falla för höststormens vilda raseri, och af den älskliga fägringen, som ofta sköflas på en enda natt, intet spår är vidare öfrigt, så blir själen liksom krampaktigt hopdragen, tills den återvinner spänstigheten, när den glittrande snön och det bleka månskenet väcker å nyo till njutning af det skapade. Bilder, som ständigt tyckas ingå i den Nordiska diktningen, äro ock den ljusa sommarnatten, den hemlighetsfulla skymningen, det bländande norrskenet, den mjellhvita snön och den frusna böljan under det dunkelblå, stjerntindrande fästet; äfvenså de omätliga, evigt grönskande barrskogarna, de strömmande elfverna, de skyhöga branterna, de djupa dalarne och dessa grå bergskedjor, hvilka, såsom man sagt, likna ett haf i uppror, hvars ofatta vågor plötsligen stelnat. Öfverallt, derest icke missförstådd beundran för ett främmande skaplynne förtagit det medfödda, blir
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/373
Den här sidan har korrekturlästs
— 369 —
Sv. Akad. Handl. fr. 1796. 12 Del.26
