sig af samma personer och under enahanda förevändning, öfverstiger sannolikhetens gräns [1]. Uti denna komedi närmar sig Shakspeare i öfrigt de vanliga moderna lustspelen. Hans andra såsom komedier angifna skådespel utmärkas icke af någon underhållen komisk ton, utan kunde snarare kallas romantiska dramer.
Mycket af det, vi finna anstötligt, tillhörde tiden. Såsom hans benägenhet, att låta sina hjeltar och hjeltinnor afhända sig lifvet, eller afdagatagas eller annars omkomma, hvilket ofta sker, utan nödtvång, och endast tjenar att obehagligt uppskaka känslan, t. ex. Jagos mord på Emilia, Paris’ ombringande i fäktningen med Romeo. Vid slutet af de flesta hans sorgespel, liknar skådebanan ett slagfält, der man bland de döda träffar hvart enda kärt föremål. Lifvet är icke i allmänhet så olyckligt, och om det än så vore, ålåge det konsten att mildra en så hemsk erfarenhet. Om Skalden lefvat bland oss, skulle sådana råheter afslipats; men törhända skulle man i stället gått miste om månget djerft snilledrag, och då är det bättre så, som det är.
- ↑ Shakspeare skref också ej detta stycke af egen drift, utan på begäran. Elisabeth hade neml. önskat, att få se Falstaff kär.
