med några från Spanien hämtade romantiska ljud ville fröjda sin hembygds nejder, blef detta af de lagfarne i konsten med mycken onåd ansedt. Han fogade sig slutligen efter konstdomarnes och allmänhetens nycker, och underkastade sig enväldet af de reglor, hvilka på god tro blifvit antagna, sådana de anställts af några ringa män, hvilkas namn nu lefver endast på bokkännarens lista. Sammalunda var det ock med Racine, hvilken ej heller var böjd för strid. Voltaire äfventyrade åtskilligt i nyhets-väg, men blef af kritikens stränghet så allvarligen tillrättavisad, att han förlorade lusten till ytterligare vågstycken [1] Fåfängan, att beundras af de rådande, fredade honom snart från frestelsen att frånträda en lära, hvilken efter hand kommit att betraktas såsom den enda rigtiga.
För att få tillägga anseende åt egna griller och halfförstådda begrepp om det skönas väsende, uppsattes den gamle Aristoteles på Pythias trefot. En man, hvilken såsom vettenskaplig tänkare varit förebild för scholastikens hjeltar, dem man, såsom barn af medeltidens mörker, för
- ↑ Man vet ock, att Voltaire hämnade sig ofta, och till och med illa tilltygade Boileau.
dramatiska skriftställare, Les cinq auteurs, som de kallades, fann misshag i Corneilles öfverlägsenhet, hvadan han tillställde, att ett motparti, under hans skaffares Scuderi’s anförande, blef bildadt, och sökte indraga sjelfva Franska Akademien i sitt interesse. Corneilles namn gick dock till efterverlden, när Kardinalens gunstling är känd såsom en lefvande speglosa.
