tacknämligt smicker från de stora? Det är i sanning, att sälja sin förstfödslorätt för en ringa spis.
Förr än vi inlåta oss i undersökningen om arten af den efter antiken bildade vitterheten, är det i sin ordning, att derförinnan tillse, huruvida ålderdomens skaldskap öfverhufvud medgifver en öfverflyttning på nyare tider, och i sammanhang dermed afgöra, om en återgång vore i det hela önskvärd, eller om Greker och Romare i alla vitterhetsslag uppnått den punkt, öfver hvilken det icke står någon vidare att finna.
De gamles konstverk voro fulländade, det är sant; men detta jäfvar på intet vis föreställningen om en odlingens tillväxt i allmänhet. Uti konsten kan man tänka sig en viss gräns för framsteg; der gäller ej något fullkomligande i oändlighet. Den enskilta produkten kan så fullt motsvara den urbild, hvilken för en sådan ligger inom menniskan, att den ingenting lemnar qvar för önskningen. Detta kan äfven hända med hela diktarter, hvilka af vissa egna förhållanden blifvit framkallade, och under dem ernått fulländningens spets. På detta sätt kan Homerus, inom sitt område, aldrig finna en like, än mindre en öfverman. Frågar man efter orsaken till denna oupphinnelighet, så blir svaret, att Greklands konst var plastisk, och att ingen annan, ja, icke en gång Roms, kan vara det till den grad. »Grekernes sånger voro,« för att låna Jean Pauls ord, »liksom vandrande
