mitt nit för dem ibland fosterlandets högre angelägenheter, hvilkas vård är Eder anförtrodd, uppväxte mot mina medborgerliga tänkesätt en ifver, som hvirflade ut från den krets, hvilken närmast omgifver Er. Innan denna storm hunnit sakta sig, innan jag försvarat mitt rykte och sett verkan af mitt försvar, trodde jag mig icke böra inträde i ett Samfund, stiftadt att bevara det Svenska namnets anseende, och stiftadt af en ridderligt sinnad Konung. Jag ville, om icke vara försäkrad, åtminstone kunna med ådagalagd rätt fordra, att den allmänhet, hvars omdöme icke är mig likgilltigt, måtte anse mig ännu vara en vän af mitt fädernesland och af dess frihet, innan jag intoge ett rum inbland Eder, och det rum, som edert val åt mig bestämt. Jag borde betänka, att den man, som jag skulle efterträda, var Stats-Rådet, Riddaren och Commendören af Kongl. Maj:ts Orden, Herr Friherre Gudmund Jöran Adlerbeth.
Hans vördade namn har jag utsagt, och ifrån detta ögonblick må jag endast tala om honom och om de tider, af hvilkas skick hans verksamhet bestämdes. Undanjagade äro dessa, icke längesedan unga tider af en yngre, hvilken, stolt öfver sin bildande kraft, synes glömma, att hvarje ny bildningsform endast är en ombytt förgängelsens skepnad. Men, medlande emellan det som varit och det som är, bådande det som varder, står minnet af det evigas uppenbarelser. En rik lott i detta oförvanskliga, som Skaparen