majestät, som föga anstår en hvardagshandling, hvilken likväl ofta, både i sorgespelet och epiken, måste förekomma, och att den betydelse, som härigenom inrymmes åt det mindre vigtiga eller stora, verkar löjlighet, såsom allt högtidligt, hvilket kommer i otid. Lika litet bör det förbises, att det sententiösa och epigrammatiska, som ligger i versslaget, ofta mera spetsar uttrycket, än som, t. ex. i ett djupt upprördt tillstånd, är lämpligt. Men från en annan sida vore det högst orätt, att dömma den Franska Alexandrinen alldeles sådan, som samma versmått, användt i de starkt betonade Germaniska tungomålen; emedan Franska språkets regellöshet i tonvigt tillvägabringar en beständig vexling af hvilopunkter för deklamationen. De i sednaste tider anställda försök med den rimfria jamben, (t. ex. hos Victor-Hugo) vittna tillfyllest, att Fransyskan ej kan undvara rimmet, utan att förlora för mycket af den poetiska glansen. För Komedien är Ålexandrinen förträfflig. Ståten förhöjer här effekten; uddigheten underhåller och äggar. Att, såsom Tyskarne och andre i våra dagar gjort, i lustspelet nyttja blankvers, är ej rätt tjenligt, emedan det metriska af versen ger föredraget en upphöjning, hvilken ej anstår det komiska, utan att likväl det naiva, lekande och löjliga, som kan ligga i rimmet, bryter tonen.
Då man eftersinnar, hvad som här förut blifvit ordadt om Fransmännens sinne för det förstånds-enliga, i förening med hvad som ofta är
