Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/43

— 39 —

kan invända mot föreställningen af ändliga krafters oupphörliga tillväxt; jag vet att deremot synas vittna de ännu aldrig öfverträffade verken af några forntida snillen, och detta kretslopp genom årtusenden, under hvilket menniskoförnuftet, efter att hafva öfvergifvit antagna sanningar eller villor, återvänder till dem. Jag känner ock denna munktro, som sliter den enskilta menniskan ifrån slägtet, och, misströstande om dettas fortgång till en högre fullkomlighet, suckar, under overksam andakt, efter en öfverjordisk salighet, icke blott såsom den högsta, utan såsom den enda hon kan ernå. — Men kan ej tanken skilja en omätlig vidd från en oändlig? Om i någon rigtning den menskliga förmågan hunnit sin gräns, har hon ock hunnit den i alla möjliga rigtningar? Om förnuftet upphör att vara öfvermodigt, är det derföre vanmäktigt att uppöfva sin kraft, och flytta dess mål allt längre och längre fram? Är ej menniskoslägtet en vid jorden fästad lefvande bildning, olik djuret och plantan förnämligast deruti, att den öfverlåter från det ena till det andra af förgängliga enting och slag, ifrån man till man, folk till folk, sitt utvecklade lif och ej blott dess frö? Kan då icke denna underbara bildning, hvars tilväxt dess vanskliga lemmar ej förmå att beräkna, kan den icke oupphörligen närma sig till en annan fullkomlighet, än den, som väntar den enskilta menniskan i en öfversinnlig verld, när hon inom den sinnliga verkat hvad hon bort och kunnat för sitt slägte? Manar henne icke till denna