hvarföre skulle det vara mig förment? Begreppets ljus, bevisningens stränghet, jemte ett språk, som är kärnfullt, fattligt och på saken, — detta är i prosan det första och förnämsta, och bör alltså ligga en hvar mest om hjertat. Men skrifartens fägring underlättar mödan af den abstrakta sanningens inhämtande: bildspråket väcker till angenäm uppmärksamhet, och inger en skön känsla: taflans liflighet förlänar oss styrka och lust, att följa tankarnes kedja. Och då det alltid är bäst, att icke ensidigt tala till någon viss förmåga, utan hellre gemensamt framkalla hjertats rörelser, inbillningens lek och den mogna eftertanken, håller jag det vara prosans bestämmelse, att öfvertyga genom det sanna och träffande i teckningen, och genom den färg, som lägges derofvanpå, verka ett intryck af skönhet. Ingen bild af reflexionen borde få lemna sitt tysta hem, utan att i sjelfva framträdandet adlas till skön. Vidrör ämnet ett föremål, hvilket ligger det vackra nära, desto lämpligare är ett föredrag, som på en gång äger tankens värma och stilens färg. Att utspöka en hvardagshandling i blommor och stjernskott, vore icke mindre löjligt, än att kläda en stor och förvånande händelse i torftighetens skrud. Den vettige och sant bildade känner hemligheten, att välja det, som i hvarje fall bäst anstår, och tager hvarken något för mycket, eller för litet.
Den högsta vältalighet ligger först uti
