utgjort en kärare pligt, att hänvisa på det vackra och fullkomliga, än på det möjligen bristfälliga. Huru gerna förklarar man ej sin beundran för det prisvärda, och lämpar det bästa, man vet och känner, på det som tillskyndat en sjelf förtjusningens lycka. Och derföre är granskarens lott ofta så tung, emedan han icke får, såsom eljest, öfverskyla svagheter med förtjenster. Det ligger i menniskans natur, att hellre taga efter de förra, än de sednare, och fördenskull är det, som kritiken nödgas, om än med uppoffring af känslan hos den enskilte, dröja vid det ofullkomliga. Nödvändigheten har alltid sina stränga utsökningslagar, och då ettdera af föremålen måste till spillo gifvas, ansåg jag det lämpligt, att fästa mig vid det, som tydligast och närmast uttryckte hufvud-charakteren. Egentligen är det i ytterligheter, kantigheter, man lättast igenkänner och särskiljer allt. På detta sätt är Göthe icke så mycket olik författare i andra länder, som de äro, hvilka efterträdt honom. Jag lemnar åt en lyckligare pensel, att gifva taflan färgens glans, och återställa jemvigten mellan skugga och dager; nöjd, om jag förmått vända deltagandet på mitt föremål, och kunnat framkalla ett verk, som gör mitt öfverflödigt.
Sedan Tysklands vitterhet blifvit till sina grunddrag föreställd, kräfver anordningen af denna betraktelse, att blicken rigtas åt andra länders diktkonst i våra dagar. Väl ligger en stor del af Tysklands vittra alster inom området af
