det folk, som hyss badat i tårar, som sväfvat öfver bråddjupet af ett moraliskt och religiöst förderf. Delille, Michaud, De Fontanes slogo sina lyror i främmande länder. Fru Staël var likväl en än högre skaldenatur. Under landsflykten lifvades hos Fransmännen kärleken till fosterbygden, och den gamla ridderliga andan vaknade snart ånyo i chevaleriets fordna hemland. Från Tyskland kom då och då en elektrisk stöt, som väckte till känsla af nytt lif. Den konstlära, hvilken De la Motte förgäfves vederlagt och Diderot ej alltid hörsammat, blef genom tidens seger bättre tillintetgjord, än genom enskilt strid. Länge utkräfde dock revolutionen sin grymma rätt hos de få, hvilka ställt sig att kämpa för det nya ljuset. Denna skatt och tunga, lagd på tidens hjeltar öfverhufvud, en Göthe, en Schiller, måste i det land, hvars öden föranledt densamma, naturligtvis strängast utgå. Den uttryckte sig i en ytterlig och öfverdrifven känslosamhet, hvilken vi träffa hos t. ex. Fru Cottin och i Fru Staëls, synnerligast äldre, arbeten, såsom Delphine. Det är en feber, en Samums-vind, som bränner och förtär. Hos Chateaubriand finna vi den äfven, om än i annan skepnad.
Åtskilligt verkade för den nya stämningen i Frankrike. Ducis lemnade i sina, ehuru alltför fria, behandlingar af Shakspeare, en skymt af dennes storhet. Lemercier gaf skådebanan
