Scott upptäcka en öfvergång ur Lake-Skolan. Mildare, än andra, bedömde han henne, och vi kunna gerna säga, att han i sin ungdom på sitt sätt tillhörde henne. Jemväl han förälskade sig i balladen, och sökte med den en likhet, hvilken ej kan blifva vår tids lott. Tillgjord förekommer derföre ofta hans sökta åldrighet i tonen och uttrycket. Men Scott löste sig snart ur besvärjningen. Han gjorde ej sin bildning blott genom böcker, eller genom en stum betraktelse öfver naturens hemliga förrättningar, såsom Lakisterne gjorde; han studerade äfven naturens högsta produkt, menniskan, i dess tusenfaldiga lägen till lifvet; han såg enheten i mångfalden af verklighetens företeelser, och träffade ordningen i hvimlet. Han har deraf skapat taflor, sådana ingen före honom skapat dem.
De rikaste af tidehvarfvets vittra snillen äro utan motsägelse Scott och Byron, hvilka liksom utvecklat olika elementer af Shakspeares och Göthes diktning. Ingen har, sedan Voltaire och Göthe, så verkat på Europas æsthetiska odling. De äro hvardera så märkvärdiga, att penseln måste dröja vid bådas bild.
Scott är stor kännare af Tysklands litteratur. Hans bana öppnades ock med öfversättningar af Bürgers ballader och Göthes Götz von Berlichingen. Men riddarlifvef och dess sångare fingo snart hans odelade kärlek. Han blef, såsom det varit om honom yttradt, »the last of
