Men snart fann Scott, att romanen var den form, som bäst anstod hans bestämdt episka lynne. Häruti har han tillvägabragt en omskapning; det är ock i denna rigtning af hans snille, som vi här egentligen skola betrakta honom, i den stolta egenskapen af en bland verldens störste mästare. Icke mer, som förr i rythmiskt tal, besjöng han nu de trakter, der Morvens skald stämt sin lyra. Men, jemväl i den obundna stilen, tog han helst till föremål Skottlands romantiska högländer och deras invånares seder, hvilka, mer än Schweizarnes, midt i det öfverbildade Europa bibehållit sina sällsamma, men intressanta egenheter.
Den första synpunkt, ur hvilken vi här vilja betrakta Scott, är den poetiska bearbetningen af historien. Hans romantiska verk ligga häfden så nära, som möjligt. Ingen har, bättre än han, angifvit de särskilta lokal-färger och charakterer, hvilka tillhöra olika länder och tider. Jag tror mig här igenkänna en Schillers lärjunge. Sällan kan man erhålla en högre njutning, än att på detta sätt lefva in i forntiden, och blifva der så hemmastadd, att allt synes såsom bekant föremål från barndomens dagar. Men en nödvändig fordran af en sådan författare är epikerns lugn och sjelfförgätenhet. Också råder hos Scott den fullkomligaste objektivitet. Liksom forntidens odödliga häfdatecknare,
en väl skrifven uppsats, ehuru innehållande ett alltför omåttligt loford af Byron.
