målen för deras studier. De fordrade af dem grundliga kunskaper, ihärdig pröfning, säker slutkonst, och i följd deraf redig uppställning af stadgade tankar. Ett sådant lärosätt och sådana fordringar behagade ej det tidslynne, som med hvarje dag blef mäktigare, och som, efter att hafva förderfvat det verkande slägtets sedlighet, nu angrep det uppväxande slägtets bildning. Förberedelserna, tyckte man, gingo för långsamt; den lärdom, till hvilken de skulle föra, var onyttig i det borgerliga lifvet. Den yngling, hvars gynnare innehade för stunden en vansklig makt, blef icke nog hastigt färdig att emottaga en lycka, som föräldrars och anhörigas hopp med otålighet väntade; medborgerlighetens unge ämnesven förlorade, under umgänget med Homerus och Cicero, en tid, som borde egnas åt Nordencranz. Under allt detta påstod man, att skicklighet saknades hos den ungdom, hvilken »öfverflödade,« — så hette det redan då — inom Embetsverken. För »ovitterhet och vankunskap« beskylldes den offentligen af folkets Ombud vid det riksmöte, då den tungsinniga och ilskna råheten vann sin första afgörande seger[1]. Sanningslös var utan tvifvel beskyllningen; derom öfvertygar oss vår aktning för de män, som hade tillhört denna ungdom, vår kännedom af deras sedermera utförda värf och författade skrifter. Men samma bittra maktspråk, som höljde
- ↑ Se Riksens Ständers Stora Deputations Betänkade om orsakerne till våra goda Lagars elaka verkställighet, af den 15 Aug. 1766.
