den förgråtna kärlekens fåfänga klagan. En hjelte hade ej kunnat äga hela omfånget af hans individualitet. Denna måste i flera bilder uttryckas. Men han blir för efterverlden aldrig, hvad han var för sin samtid.
»Han, som föraktade verlden, lät dock tydligt förnimma, att han ägde nog snille och talang, för att vinna henne, om han höll det mödan värdt« [1]. Också tyckes han fullkomligt känna det välde, han besitter, och han tager förskott på den hänryckning, han skall åstadkomma. Han äger hela tillförsigten deraf, att han, lik en hvirfvelvind, kan föra oss, hvart det honom lyster, och att, när vi väl kommit i den magiska kretsen, vi ej önska att eftersinna, hurudan ditkomsten varit, utan låta oss godvilligt hänföras af hans underverk. Förutan denna visshet, skulle han ej begått så mången utsväfning, gifvit efter för så mången nyck. Det förekommer, som hade han just i trots gått så vida, för att visa, det snillet är sjelft lagstiftande. Ändock gifves det en lag äfven för skalder, — en lag, som är poesiens jus gentium. Hade den ädle Lorden behjertat detta, skulle han ej gjort sig förfallen till de bizarrerier, som utmärka hans sednare alster. En regent må öfva aldrig så stor trollmagt öfver sina undersåtare; — de ledsna ändå slutligen vid ett godtyckligt
herrskap, som fäster intet afseende vid andras
- ↑ Walter Scott, i kritiken af Child Harold, införd i Quarterly Review.
