en varm naturmålning och en ädel hängifvenhet för historiens hågkomster, för enkla seder och vackra handlingar. Han har en stor förmåga att gruppera, och kan göra det obetydligaste uppträde ur hvardagslifvet angenämt och intressant. Långtrådigheten i framställningen nästan undgår ögat, till följd af den klassiska behandlingen och skrifartens förtjenst.
Ännu ha vi behandlat blott Frankrikes och Englands vackra litteratur i våra dagar. Italiens bör ha sin plats derinvid. Om den ock ej öfver andra stater utöfvat ett lika stort välde, har den visserligen ej varit utan frukter, jemväl på andra sidan om Alperna. Öfverdrifven torde den förutsättning ej vara, att åtminstone Fransmännen erhållit af Italienarne mången nyttig väckelse i sednare tider, lika väl som i de fordna, då de från dessa tillegnade sig begreppen om en med Hellas’ och Roms öfverensstämmande vitterhet. Den renhet i formen, hvilken alltid utmärkt Italiens författare: den hejd och hofsamhet, som röjes i deras äfven mest romantiska alster, i förening med det behag, hvilket är från deras språk nästan oskiljaktigt, — dessa äro egenskaper, hvilka, öfverallt der de anträffas, ha för Fransmannen något särdeles retande och angenämt. Icke vore det derföre undransvärdt, om en annan lifsåsigt, en annan poetisk åskådning, än hans egen, kunnat tillvinna sig bifall, när blott klädnaden hade samma sorgfällighet, färgen samma klarhet.
