charakteren ligger förborgad. Hän visade deruti äfven språkets skicklighet att ikläda sig nya former och att i allmänhet fullkomnas. Det prosaiska föredraget har hos honom hela strängheten af en djup undersökning, utan att förlora i klarhet och intagande prydning. — Monti löste i dramatiken de band, hvilka deruti voro otidiga, men törhända kan honom i stället förebrås för liten regelbundenhet. Han erkände blott trenne verkliga skalder: Homerus, Dante och Shakspeare. Från den sednare lånte han mycket. Han lemnade den stela, högtidliga och kalla kothurnen; derföre ha hans landsmän sagt, att hans scener ofta äro alltför mycket naturliga (assai troppa naturali). Emedlertid har han mera värma, färg och styrka, än Metastasio, utan att äga det sträfva och våldsamma hos Alfieri. Synnerligast är han rik i koloriten. — Parini, ehuru satirisk skald, har öfver sina taflor kastat en viss historisk skugga, och gifvit dem ett lifligare intresse genom afspeglandet af riddartidens bleknade glans. Hos Ippolito Pindemonte skönjes något, som liknar Norden, — något svärmande och melancholiskt, hvilket på ett eget, men angenämt sätt, bryter sig mot Italienarns glädtighet och sorgfria njutning. Det synes, att han väl känt Milton och Gray, och den sednare står han närmast. — Öfverhufvud kan det anmärkas, att allt efter som den Nordiska litteraturen blifvit känd i Italien, har dennas yngre vitterhet fått ett mera romantiskt tycke, och blifvit en del af Europas, från hvilken den
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/514
Den här sidan har korrekturlästs
— 510 —
