målningen för mycket utförd, för långsträckt, och förlorar därigenom en del af sin styrka; äfven är, såsom hos Danmarks samtliga yngre poeter, en viss vekhet rådande.
Oehlenschläger är den mest kände af dessa, och den mest omfattande i skaldeslag. I smärre dikter öfverhufvud torde han vara minst utmärkt, fastän i de större rätt vackra lyriska partier förekomma. Desto mer är han på sin plats i den fritt spelande romantiska sagan, der denna har ett mera luftigt och fantastiskt lynne, såsom i Fiskeren, Aladdin, Aly och Gulhyndy m. fl. Han är på detta fält mycket originel, och har på ett snillrikt sätt sökt artistiskt utföra den Arabiska sagan, och liksom förvandla den till Nordisk. Men under detta bemödande har något af Österländska charakteren gått förloradt. Det är ej samma klarhet och egna objektivitet, ej heller samma sinnliga styrka; det är något sväfvande, töcknigt, något till hälften sentimentalt, — med ett ord, något som icke är Orientens. Vidare har kompositionen ej tillbörlig fasthet och symmetri. Om detta är ett fel i diktarten, är det dock ett fel. Ett och annat parti är, såsom vanligt hos Oehlenschläger, mattare, och stundom förlorar sig skalden i tomma allegorier, såsom då han i Aladdin låter styrkan och förruttnelsen — blotta abstraktioner — uppträda i handling. Förruttnelsen är ju sjelf upphäfvelse af all tillvaro. Äfven är, t. ex.
