Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/522

— 518 —

ena eller andra synpunkten närmare, och man slutar sig gerna till åsigter, i hvilka man blifvit uppfödd eller utbildad, och för hvilka en förkärlek är så förlåtlig, då de ljufvaste erinringar vanligen dermed äro förknippade. Jag går här blott till mig sjelf. Jag tilltror mig ingalunda, att kunna med en alldeles oförvillad blick öfverskåda en brytning, hvilken icke blott äger för mig historisk sanning, men också i viss mån timat i mitt eget inre. Med bedömmandet af det mera aflägsna eller främmande går det lättare; den egna personligheten är här icke så intresserad. Det fordras ock, för att få ett säkert ögonmått af hvarje föremål, ett visst afstånd för betraktaren; efter ett eller annat tiotal kunna vi bättre säga, hvad denna tiden var. Emedlertid gäller, i afseende på det närvarande tillståndet inom vår vitterhet, den anmärkning, att i konstläran friare, klarare, mera omfattande begrepp äro satta i omlopp, och att sjelfva konsten sökt sin befrielse ur fjettrarna af utländska föredömen. Hvad i öfrigt kan, såsom allmänt omdöme, sägas om andra Staters vitterhet i denna tidpunkt, må med rätta finna tillämpning äfven på Sveriges; utan att man derför går dess sjelfständiga skaplynne för nära. Ur hvarje undersökning härom torde den otvungna betraktelse flyta, att vi äro i besittning af samma odlingsgrad, som det öfriga bildade Europa, i æsthetiskt afseende; och om vårt afskilda läge måste i åtskilliga fall lemna oss efter mera sydliga, och således mera fysiskt begåfvade länder, kunna vi åter i andra