hänsigter vara framom, och detta förmedelst dessa rika och mäktiga inre anlag, hvilka, om de än sällan hinna sin fullmognad, likväl alltid, genom sin originela art och sin intensiva styrka, rikta idéernas massa, och underhålla ett friskt och yppigt alstrande skaldelif. Det mognade, der det finnes, har ock en lifligare grönska, en högre färg, ett starkare uttryck, än i de sydligare trakter, der åter öfverhufvud utbildningen är jemnare, formerna fylligare, rundare, bestämdare, andan mera harmonisk.
Räknar man öfver, hvad i vår tid finnes vittert af inhemsk bildning: hvilka snillen vi i denna stund äga, är det icke egenkärleken som säger, att vi häruti kunna täfla, om ej öfverträffa, hvad land som helst. Och det är med denna glada känsla, jag lemnar taflan af samtidens vittra öfningar, under tillönskan, att det folk, som, fritt och oberoende af Europas skakningar, njuter lugnets sällhet, må fridlysa ett hem åt de snillen, hvilkas verk, säkrare än vapnen, och fjermare än dessa, skola bära Skandiens namn till afiägsna nejder.
Af seklernas idrotter i vitter konst är
således en flygtig teckning lemnad. Åt företeelserna
i våra dagar har egnats en noggrannare
uppmärksamhet: de ryktbaraste snillen ha hvart för sig
blifvit intagna i målningen. Att samla
betraktelsen till ett allmännare omdöme, är mindre svårt;
