sjelf bildad och på egen hand forskande Vettenskaps-idkare, innan han begaf sig till Upsala, för att der, ehuru icke vid Universitetet utan blott vid Apotheket fästad, besöka Vettenskapernas tempel och göra Bergmans bekantskap.
Denne förvånades att i den unga Laboranten finna en medtäflare, af hvars snillrika åsigter och lyckliga försök han sjelf vann ljus, under det han upplyste honom om det mål, dit hans egna undersökningar dels syftade dels redan hunnit. Eldade begge två af ett rent nit för vettenskapen, blefvo de för lifstiden vänner och fägnade sig åt hvarandras upptäckter utan afund öfver hvarandras ära.
I ett dylikt förhållande stod Scheele äfven med den aktningsvärde Gahn, så att de icke endast meddelade hvarandra sina rön, utan den ene föranledde eller fullföljde den andras arbete.
Det första hvarigenom namnet Scheele blef ryktbart, var en afhandling om Fluss-spaths-syran, som han år 1770 insände till Vettenskaps-Akademien i Stockholm. Den innehöll en upptäckt, som väckte ett stort uppseende, och i förening med hans undersökning om Brunstenens och Arsenikens natur bestämde Akademien, att välja honom till ledamot. För en så ung man och en Provisor på ett Apothek var denna heder ovanlig. Men ovanligt var också hans sätt att erkänna den: det skedde genom hans klassiska skrift om eld och luft, som bragte i dagen de hemligaste krafter och verkningar i naturen.
